Sikta och skjut! - En blogg om fotboll

Även om bloggen tar mycket tid får man inte glömma att det är annat som tar upp mycket av min och Johans fritid.
Skola, vänner, idrott, familj... allting ska hinnas med.
Ett exempel på detta är skolan. Därför tänkte jag posta en novell jag skrev förra veckan i ämnet Svenska A på gymnasiet för att få lite variation i bloggen. 
Hoppas det uppskattas!
 

Att våga förändras

- Tobbe! Vakna upp för helvete, polisen kommer! Ropar Anton

Tobbe hör ljudet av sirener komma närmare och närmare. Slaget har tagit hårt mot hans bakhuvud och det rinner, det rinner som aldrig förr. Den oerhörda smärtan gör det omöjligt för honom att resa sig. Hur mycket han än vill hem, hur mycket han än vill springa därifrån hjälper inte. Att röra sig är en omöjlighet, så ont gör det.

Tobbe ligger kvar på den varma men hårda asfalten och endast minuter senare ser han ett svagt, blinkande ljus i ögonvrån. Polisen är där!

Samma stund som han konstaterar att polisen befinner sig på platsen känner han en varm, svettig hand ta tag i hans. En ambulansman säger några uppmuntrande ord, lyfter försiktigt upp hans skadade huvud och lägger honom på en bår.

För varje sekund som går, ju mer frånvarande blir han. Han börjar räkna sina tunga andetag, ett... två... tre... fyra...

Till mer än fyra hinner han dock inte med, på fyra blir allt ett enda stort, svart mörker...

Pip, pip, pip... Tobbe vaknar upp och ser sig omkring. Utanför det smutsiga fönstret leker barnen i den skinande solen och det har blivit dag. Rummet han befinner sig i är ett av Östra Sjukhusets, något han kan konstatera tack vare de smaklösa väggarna, hårda golvet samt ett lugn han aldrig trivts i.
Ett skolbesök förra året hade fått honom fast besluten att aldrig mer sätta sin fot här. Nu var han visserligen här igen, men med mening? Nej, inte direkt.

Han vänder på sig och till stor förvåning får han se sin mamma sittandes i en av stolarna, bredvid en polisman.

- Tobbe! Utbrister hon i samma sekund som de möter varandras blickar.

Tobbe ser på henne att hon är lättad men långt ifrån okej med situationen. Han känner sig genomskådad. Genomskådad som en alkoholist som försöker bevisa det motsatta, genomskådad som en spelmissbrukare som försöker bevisa att han har lagt av.

Naken, är vad han känner sig. Naken, i en simbassäng.

- Berätta nu exakt vad som har hänt för polismannen Tobbe... lova mig det, okej! Fortsätter hon.

- Vaddå berätta? Vad är det jag ska berätta? Jag blev nerslagen av rånare... tror ni mig inte sna...

- Så, så, så... gosse, nu tar vi det lilla lugna. Polisman Viktor Andersson här.

  Jag lovar, att gör du som jag och din mamma säger ska du inte se röken av mig mer. Det är bara ren kontroll så jag kan skriva ihop en rapport. Okej?

Tobbe lugnar ner sig av beskedet, samlar sig en aning och berättar...
Efter att ha nämn allt, hur de var på väg tillbaka hem från en fest när fem killar kom och bankade skiten ur dem lämnar Björn mycket riktigt rummet.

Tobbe känner viss lättnad när den gråa trädörren stängs igen efter polismannen. Visserligen hade han ljugit innan, det var inget märkvärdigt, men att ljuga för en polisman, dessutom i en situation han själv startat upp, det gjorde honom både rädd och generad.

De fem männen han beskrev för polisen hade nämligen varit en av honom. I själva verket var det han som hade varit en av rånarna men skyllt på någon annan. Tobbe var en av bovarna i dramat.

Hans mamma tittar på honom med sina uppspända, bruna ögon. Hon är besviken.

- Du skrivs ut imorgon, då ska du vara i skolan så fort du kan, förstått!

Tobbe nickar på huvudet aningen nonchalant och lägger sig ner i sjukhusbädden igen.

Han kan höra hur hennes smala klackar trippar i väg, hur dörren smälls igen. Ute i hallen blir det tyst för en stund tills det att klackljudet är borta. Baserat på tidigare erfarenheter vill han inte ens föreställa sig hur arg hon är för tillfället. Han är mycket väl medveten om vilka scener hon kan ställa till med när hon är arg och det vill han inte veta av, speciellt inte på ett sjukhus.

Morgonen därpå, måndag morgon är precis som gårdagen. Det är soligt och en behaglig vårtemperatur på cirka 13 grader. På andra sidan vägen vajar de blågula flaggorna.

Föräldrar med sina småbarn går in och ut från stans enda mataffär och i parken till vänster om mataffären, under de halvblommiga björkarna, på en parkbänk håller alkisarna till och för ett högt oväsen som alltid.

Tobbe har nu skrivits ut från sjukhuset, klockan är 8.20 och han är på väg till skolan. Han är fortfarande lite groggig och hängig efter smällen samt all morfin han fått i sig under sjukhusvistelsen. Känner han i såret, på huvudets bakre del får han rysningar. Han kan inte se det men baserat på hur det känns, hur stora stygnen är, hur torrt allt runt omkring är kan han inte tänka sig något annat än att det är enormt. Han suckar för sig själv och sätter tillbaka mössan på samma plats som innan, som ett skydd.

Efter en tio minuters bussfärd befinner sig Tobbe vid sin skolbänk, placerad längst bak i klassrummet.

Där bak har han en utsikt, likvärdigt en gam utöver savannen. Han kan notera minsta lilla andetag från klasskamraterna.

Hur mattenördarna längst fram berättar för varandra om den senaste algebraläxan. Hur sportnördarna tippar kvällens alla fotbollsmatcher samt hur fjortisarna håller sig sysselsatta med sitt smink samt diskuterar vem som är den hetaste skådisen för tillfället.

Tobbe tar fram sin kniv och börjar skära skåror i bordet i samma skede som lärare och mentor Eva kommer in i klassrummet:

- God morgon elever. Jag ska gå rakt på sak och berätta att vi har fått en ny elev i klassen. Detta är Sara och jag hoppas ni ska ta väl hand om henne! Gör ni det?

Tobbe slutar med det han håller på med för en stund och tittar upp. Han blir förstelnad.

Så kort men ändå så vacker är det första han tänker inombords. Han fortsätter iaktta henne, den där Sara och märker hur hon gör detsamma mot honom.
Hennes blå ögon, det blonda håret, hennes tänder är till och med perfekta. Brösten är inte de största, men vad gör det?
Hennes blick kan få vem som helst på fall. För så söt, så söt är hon. Inte snygg, utan söt, det är vad hon är.

-  Sara, du kan sätta dig på den lediga platsen längst bak vid Tobias Martinsson. Är det okej? Säger Eva.

- Självklart. Säger hon och tittar in i Tobbes ögon på ett allvarligt men ändå charmant sätt.

Tobbe noterar hur hon hastigt vänder bort huvudet när han tittar upp mot henne och han gör detsamma när hon tittar bort. Detta pågår lektionen igenom och tystnaden förblir total lika länge.

- Så, det var allt för idag kära elever. Glöm inte att göra läxan på adjektiv tills på onsdag.

  Sedan, Tobbe. Eftersom du redan sitter bredvid vår nya elev, skulle du kunna vara vänlig och visa Sara resten av skolan under dagen? Frågar Eva.

- Va! Jag? Eller jag menar, okej. Varför inte? Tobbe tittar försiktigt mot Sara och hon ler återigen.

-  Bra och tack Tobias. Då syns vi imorgon allihop, hejdå!

Ute på skolgården är det full fart överallt. Sexor som spelar fotboll, tvåor som spelar basket, småflickor i nollan som kör pantgömme. Alla gör något och alla har roligt.

Tobbe och Sara går och sätter sig på en brun bänk, aningen avskärmat. Om det var planerat eller bara blev så uppfattade han aldrig.

Trots att han endast träffat henne i en halvtimma och inte sagt någonting förutom standardfraser känns det som om han har känt henne hela livet. Han har aldrig känt så här innan.
I går var han världens coolaste kille, idag är han kär. Nu sitter han bredvid en söt tjej, men varför är han inte med sina kompisar egentligen. Han som var värsta macho?

Precis som han tänker detta får han höra:

- Tja Tobbe! Vart har du hållit hus och vem är den här snyggingen? Hahaha...

- Tjena Anton, Simon och Johan. Detta är Sara, jag har fått i uppdrag att handleda henne idag.

- Ok... du, ursäkta att jag bara lämnade dig i sticket i lördags. Jag visste inte vad jag skulle göra. Fortsätter Anton med nervös stämma.

- Äh, det är lugnt för helvete. Jag hade gjort detsamma med dig.

- Härligt att höra, var lite nervös att du skulle vara arg. Men du, häng på oss, vi hade tänkt planera nästa rån nu.

- Rån? Frågar Sara. Vad då rån?

- Eey,.. grabbar. Jag vet inte om jag är så sugen på att hålla på med sådant där längre ärligt talat. Vet att det låter hastigt, men min morsa var riktigt arg igår och ja...

Tobbe tittar mot Sara utan att egentligen veta varför, men det känns rätt, hur det nu kan göra det?

- Va? Vad säger du Tobbe, lägger du av? I så fall, erkänn att det är för henne, bitchen där. Kom igen! Säg det bara! Säger Anton och ser rasande ut.

- Nej, jag känner bara inte för det längre. Jag vill göra något vettigt av livet.

- Vaddå, vettigt? Är inte detta vettigt nog? Fattar du hur mycket pengar vi tjänar.

- Jag vet, men pengar. Jag vill inte ha några jävla pengar för tillfället! Replikerar Tobbe.

- Okej, okej. Du gör som du vill. Men kommer du inte imorgon är du ute, bara så där! Uppfattat? Capish!

- Okej. Är det så det ligger till så? Då får jag väl vara ute då.

Tobbe kan inte förstå vad han har gjort när han ser sina tre barndomskompisar lämna platsen förvånade och besvikna.

De som hade gjort allt tillsammans under alla år har han nu "dumpat" för en tjej han endast träffat i en halvtimma. Hur konstigt är inte det? Samtidigt har han lovat sig själv att bli en bättre grabb för mamma efter senaste incidenten och vem har sagt att en hastig förändring ska vara en dålig förändring? Det kan man aldrig veta förrän i slutändan.
Tobbe är väl medveten om riskerna och redo att ta dem.
Han har allt att vinna!

Av: Pontus Andreasson